Sex miljoner sålda ex senare.
I dag står David Lagercrantz inför ännu ett världssläpp – av femte Millenniumboken.
Och han balanserar åter på gränsen till mani.
– Jag sover skitdåligt och äter sömntabletter. Speciellt nu när allting brinner, säger succéförfattaren.
D
et slog mig på vägen hit att du kan vara den perfekta mannen. Fria arbetstider, kan hämta och lämna ungarna varje dag och bidrar lite till hushållskassan också.
– Det kan man säga. På så vis är jag bra, men jag har andra sidor som inte är så bra. Jag hetsar upp mig av Guds nåde. Som just nu. Aaaaaah! Hur ska jag klara det här? Och så hänger sig min dator. Jag får nervsammanbrott så särskilt lätt är jag inte. Jag är dålig på mat också men försöker vara en god, svensk modern man.
Det känns som att Lisbeth Salander är med oss, i en hörsnäcka i ditt ena öra. Hur är det att ha levt med henne i huvudet så länge?
– Ganska trevligt. Jag vågar mer med henne nu. Jag ger Stieg Larsson all cred i världen för att ha skapat Salander men nu känns hon som min.
David Lagercrantz har av Norstedts svenska presskvinna anvisats en fåtölj i förlagets finrum. Utsikten över Riddarfjärden och Stadshuset är oslagbar men i blickfånget står i stället bokhyllan, fylld med författarens förra bok ”Det som inte dödar oss”, en samling av översättningarna på mer än 35 språk.
Mest nöjd är han med den amerikanska översättningen som han plockar ner och väger i handen. Den är klassisk, säger han. Och utgiven på det fina förlaget Knopf.
Den boken kantades av bråk mellan Stieg Larssons släkt och hans före detta sambo. Har du släppt det nu?
– Jag kommer alltid att ha de största sympatier för henne. Det är det här som fläckar den här historien. Annars hade allt bara varit fantastiskt, karaktärerna lever, Hollywoodfilm… detta är skuggan av det, hon har fått lida. Men världen verkar inte så intresserad av det längre.
FAKTA
Namn: David Lagercrantz. Ålder: 55. Bor: I en lägenhet på Södermalm i Stockholm och på familjens sommarställe på Härligö i finska skärgården. Familj: Hustrun Anne Lagercrantz. Tre barn – Signe, 23, som går en forskarutbildning i matematisk biologi på Oxford, Nelly, 12, och Hjalmar, 9. Bakgrund: Journalist och författare. Sade på 90-talet upp sig som kvällstidningsjournalist för att frilansa. Debuterade 1997 med en bok om äventyraren Göran Kropp. Fick sitt första genombrott med ”Syndafall i Wilmslow”, sitt andra med ”Jag är Zlatan” och sitt tredje med ”Det som inte dödar oss”. Aktuell: Med ”Mannen som sökte sin skugga”, den andra boken i fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumtrilogi.
Har ni någon kontakt?
– Nej. Men jag hoppas att hon förstår att detta har varit bra för hennes partners författarskap. En massa nya, unga läsare har hittat Salander som förebild.
Författaren lutar sig fram och säger att kvinnan traditionellt alltid ska göra sig till, behöva en man, män ska bli imponerade. Lisbeth Salander är av en annan sort.
– Hon behöver ingen som räddar henne. Hon är en underdog, en kvinnlig cowboy fast med mycket bättre ideal som slåss för de utsatta. Jag tror att kvinnor blivit starka, intelligenta och mindre behagsjuka i kriminallitteraturen sedan Lisbeth Salander kom.
Det har gått två år sedan den förra boken – och den internationella uppståndelsen. Nu startar det igen. Som du har längtat. Eller?
– Ja, som jag har längtat! Men vinden har vänt. Nu kanske någon angriper mig igen, men det är en helt annan ton. Som natt och dag. Det är nog svårt att säga att Stieg Larssons livsverk inte mått bra av detta.
2015 avlöste intervjuerna varandra månader i sträck och du beskrevs ha hamnat i ett närmast maniskt tillstånd. Hur mår du nu?
– Jag känner att jag går i gång igen. I natt har jag tagit sömntabletter. Det är inte samma skräck men jag kan aldrig vänja mig vid det, det är helt klart en slags mani på väg. Jag försöker också bota mig från självupptagenhet. Jag kan bli vidrig.
Millenniumseriens succé svindlar. Författaren ska om några dagar ut på sin andra världsturné. Hans förra bok har sålt i sex miljoner exemplar. Lisbeth Salander är en kändis över hela jordklotet.
Har du lyckats analysera vad det är med dystra svenska interiörer som fascinerar folk där ute i världen?
– Agatha Christie var underhållning. Sverige var tidiga med det feministiska patoset och bokmarknaden hålls upp av kvinnor. Sedan blir det ju ibland överdrivet. ”Åh, från Skandinavien.” Men efter ”Borg”, jag var på filmpremiären i veckan, så kom hur många bra svenska tennisspelare som helst!
Du har erkänt att du haft svårt för tanken att representera bestsellerlitteratur, efter din uppväxt i ett hem med en författarpappa som förespråkade kvalitet. Hur har du axlat det, tycker du?
– Jag har vant mig men kommer alltid att behålla min hälsosamma schizofreni. Har man en gång varit i bestsellervärlden är det lätt att gå vilse. Nu ska jag inte prata om min pappa igen men där fanns demoner, ”fan ta om du säljer ut dig”. Det finns en konflikt mellan fart och fördjupning men jag försöker ha en fot i varje. Jag har väldigt svårt för författare som ser sig som entreprenörer, med varumärken. Jag kommer aldrig att komma ifrån att litteratur i första hand ska vara bra.
Trots miljoner deckarläsare är David Lagercrantz egentligen inte i genren, säger han. I ”Mannen som sökte sin skugga” har fakta om litteratur och annat mindre deckarmässigt smugit sig in.
– Jag försöker… det är inte snobbism för jag läser ibland deckare som är så bra att jag bara dör. Men jag hittar hellre inspiration från annat. Jag blev väl uppfostrad fel. När en kriminalroman är som bäst – då är det helt fantastiskt.
Ett av dina ämnen den här gången är hedersvåld. Hur valde du det?
– Två skäl. Många böcker har studsat på mig efter Zlatanboken och jag var nära att skriva om hedersvåld. Jag är med i Svenska Pen och känner bangladeshiska bloggare och så kände jag att det var en Lisbethfråga. Men jag hade också en ängslighet. Jag ville skildra att hedersvåld och islamism är ett stort problem, men samtidigt är islamofobi ett stort problem. Det är en balansgång. När jag är i Östeuropa kan jag bli galen på vrångbilden av Sverige. ”Kan kvinnor gå ut?” kan de fråga mig där.
Det andra ämnet handlar om genetiskt arv kontra miljö.
– Jag är intresserad av det. Det har nog kommit hemifrån. Olof sa ofta ”Vi är privilegierade”. Då uppstår tanken: Vad hade återstått av mig om jag hade vuxit upp på ett annat sätt? Vad är jag och vad är min miljö?
Vad har varit svårast med manuset?
– Att väva ihop allt. Stieg Larsson var en mästare på komplexa trådar.
I första kapitlet sitter Lisbeth Salander i fängelse. Hur researchade du inför det?
– Först tänkte jag att det skulle ordna sig för jag hade ju sett ”Orange is the new black”. Men jag hade fått en förfrågan tidigare från Hall om att komma och föreläsa för tydligen är Zlatanboken den mest utlånade bland internerna. Så jag åkte dit, mot att de visade mig runt, och fick med mig en massa detaljer.
Hur skulle du reagera om du träffade Lisbeth på ett mingel?
– Om jag visste vem hon var hade jag nog blivit stressad. Jag skulle vilja smickra. ”Fan, Lisbeth, får jag ta av mig hatten?” Men hon skulle kanske tycka att det var bjäfs och tjafs. ”Vilken jävla tönt.”
Finns det något drag som du och Salander delar?
– Möjligen något besatt hos mig som kan komma ibland. Men det fascinerande är att hon är min totala motsats, sträng, hård och hämndlysten. Lite som Zlatan var min totala motsats. Men man kan hitta väldigt många likheter ändå.
När på dygnet skriver du som bäst?
– Tidigt. Vid sex, innan jag väcker barnen sju.
Vad har du bredvid dig?
– Två datorer, någon bok med beröringspunkter och bokhyllan bakom mig. Men med ett brinnande huvud och ingen koncentrationsförmåga så springer jag och hämtar kaffe hela tiden.
Får man störa dig under tiden, med matteläxor till exempel?
– Man stör mig hela tiden. Jag läste att Thomas Manns barn inte ens fick leka i trädgården. Mina barn har ingen respekt. De skriker ”Jag vill ha bubbelvatten” mitt i den viktigaste meningen.
Hur många idéer har du snott av din fru?
– Snott? Jag ska inte låta säga att hon skrivit något men jag presenterar en ide och sedan börjar hon spåna. Efteråt gnabbas vi. ”Det där kom jag på!” ”Nej, fan, det var jag.” Som det här med en institution i boken, det kom hon på under en semesterresa till Kreta och då går ju min hjärna i gång.
Men just det är ju en jättestor grej i boken. Som din fru alltså kom på?
– Helt fantastiskt! Jag frågar folk hela tiden.
Detta är min dag
5.45 Går upp strax före sex. 6.00–7.00 Skriver. Kommer i gång. Vi har en Juramaskin som gör en jävla massa kaffe. Går till datorn. Läser DN, kanske. Knarkar nyheter ett tag, svenskt men också amerikanskt. Flippar runt. 7.00 Väcker barnen och då börjar Cirkusen. ”Är det gympa? Regnar det? Läxan?” Lämnar Hjalmar och Nelly på skolan. Båda spelar förresten fotboll. Att vara fotbollsförälder är ingen lek. 8.30. Går fram och tillbaka, kollar mejlen varannan minut. Det är hyperaktiviteten i mig. Jag har ingen aning om hur länge jag skriver, det bara pågår. Men det bästa pågår när jag inte skriver. Jag försöker träna också, även hemma. Armhävningar. 11.00 Lunch på rester. Folk säger att jag är mager hela tiden. Min mamma säger det. Jag försöker äta – och sover middag om jag kan. Det är guld värt. Siesta är otroligt underskattat. 12.00–16.00 Fortsätter att skriva tills barnen kommer. Sedan kommer också Anne. 18.00 Anne får ofta vara general över maten, jag är dålig på det men röjer runt och försöker göra vad hon säger till mig. 19.00 Barnen vill se en film hela familjen tillsammans och det är ett helvete att hitta någon teenage- eller collegefilm… I protest läser jag. Någon liten lärdom varje dag. 22.30 Lägger mig. Jag sover skitdåligt och äter sömntabletter. Speciellt nu när allting brinner.
Succén, igen. Om vi bortser från att du understrukit att du inte behövt pengarna, vad har du och familjen ändå unnat dig?
– Jag försöker hjälpa alla möjliga, men framför allt har jag tagit över familjens sommarhus i finska skärgården. Pappa tog över det efter mammas syskon på 50-talet. Vi är flera syskon men nu tar vi över det och renoverar. Det är inte bara ett fint ställe utan kulturhistoria.
Något mer?
– Jag kommer att ge bort pengar, inte för att jag är särskilt fin utan för att det gör jävligt gott. Man hjälper bangladeshiska bloggare men det är klart man unnar sig också, man köper kostymer.
Snygg!
– Den här kavajen är faktiskt gammal. Jag köpte den i Italien när jag gjorde Zlatan.
Vad ska du göra efter detta?
– Jag skrev ju trebokskontrakt men råkade säga till någon i tisdags att jag inte stänger dörren. För att det är roligt att skriva det här. Men jag vet att jag kommer att skriva något annat efter tredje boken.
Alla drömmer lite om ett annat yrke. Vilket är ditt?
– Skrivandet var egentligen aldrig en talang. Jag läste en intervju med John Irving som sa ”I began to take my lack of talent seriously.” Det jag däremot hade lätt för var att spela teater, inte så att jag vill bli skådis, men jag hade nog haft lättast för det.
Är du nervös för recensionerna?
– Ja, det är klart. Samtidigt som det finns en trygghet i worldwide-släppet. Det kan skapa ett oberoende. Jag växte ju upp med att en dålig recension i DN var en katastrof.
Vad är det värsta som kan hända?
– Att alla säger att den är urusel, att den inte säljer, att taket brister… det kan bli en besvikelse. Egentligen är en besvikelse trolig eftersom förväntningarna är enorma.
